Det är där jag tillbringade hela söndagen.
För det första så måste jag säga TACK till Jenna Andersson & Thomas Göransson som gjorde det möjligt för mig att komma till Eksjö.
Det är ju så att den kollektiva trafiken mellan Bodafors & Eksjö funkar inte så bra på helgerna...
Sen Putte ringde har jag gått omkring i dimman mer lr mindre. T.o.m. Cassandra tyckte att jag var konstig...
Men ja... Dagen har verkligen varit som en jävla ond mardröm. & då menar jag verkligen det.
En sån dag önskar man inte ens sin värsta fiende. Det är då ett som är säkert.
När jag kom in på¨rummet möttes jag av den ja... mest mardrömslika synen av min älskade sessa.
Hon var i en tillstånd som var ..ja... varken vaken lr sovande...
Med tom blick kollade hon på mig för att sedan bara säcka ihop på kudden igen.
Dem första timmarna jag satt där & höll hennes hand & klappade henne på huvudet vaknade hon till flera gånger -lr ja... vaknade & vaknade. Hon var ej kontaktbar samt som hon svamlade, mumlade, ryckte till & skakade.
Jag fick prata med sköterskan och det jag fick veta var att den dosen piller hon tog -var så pass allvarlig & giftig att det kunde gå riktigt illa!
Det som räddade henne var att det var hon själv som ringde ambulansen. Hade hon inte gjort det så hade hon inte funnits idag!
Absolut inget en mamma vill höra. lr ja... varken en förälder eller någon annan.
Jag försökte verkligen behålla lugnet & inte gråta... Men när Putte kom sen så gick jag ut & rökte & då brast det.
Under tiden vi satt där så fick vi se dem värsta jävla effekter av tablettmissbruk./även självmordsförsök just med piller/ Biverkningar vid överdoser av det hon tog var bl.a hallucinationer, skakningar, kramper mm.
För att inte bli så jävla skrämda & inte börja gråta (är ganska säker att det gäller Putte också) försökte vi skämta med Amanda dem gånger hon vaknade till & hallucinerade.
Hon så bl. a. rosa elefanter, sina syskon, sin bästa vän, monster.mm...
Hon fick värsta spelet med alla slangar & drog i dem & hade sig...
I typ 1 h försökte jag kamma ut hennes hår -vilket inte var det lättaste pga allt hårspray & ja... blondering. Det var INTE LITE tovor vill jag säga.
Jag fick göra en fläta - som ja... inte såg ut som en fläta efter några h.
Hoppas att hon mådde bra då jag kammade hennes hår med landstingets "gubbar kam"...
Men det som var mest underbart att höra för mig var när hon tittade på mig, log & sa: "men du är ju min mamma!"
Putte kände hon också igen , men emellan blev han även kallad för Pippi.
Alltså... Jag vet inte vad hur jag ska uttrycka mig för att allt ska bli rätt.
Det är total kaos i huvudet & jag befinner mig fortfarande i chock.
Putte & jag lämnade inte henne ensam en sekund. Vi gick till Monte Carlo & käkade var för sig så att hon inte skulle vara ensam. Nåja.. Nu finns det ju personal på IVA -men vi ville inte lämna henne själv.
Tack Putte för att du finns för min Amanda!
Hennes värden var stabila, men det är ju sånt som kan ändra sig på bara några minuter så hon får vara kvar på IVA tills hon är helt klar och kan prata normalt.
Dem sista 2 h vi var där så var hon lite mera vaken, fick i sig juice, en halv bulle & typ 3 tuggor på en smörgås.
Men det är ju ett gott tecken!
Dessutom så borstade hon även tänderna! (nåja.. med lite hjälp av sköterskan & mig), fast fortfarande en hel del hallucinationer och nu även frustration över att inte få gå ur sängen...
Eftersom det är ju mindre än 14 dagar sen jag satt där med Cassandra -som var ruskigt dålig också, men ändå mycket klarare och lugnare -blev ju även flyttad till barn medicin i Jkpg så visste jag rutiner på IVA & att det fanns även en anhörig telefon och kaffe bryggare!
Vet inte hur många liter kaffe jag har fått i mig idag ...Men det är nog säkert över 4.. Utan att ljuga.
Det blev några telefon samtal -dock inte så värst många eftersom man inte får ha mb på IVA -kunde ringa bara dem nr som jag hade i mitt huvud.
Det var jävligt tungt att lämna henne där när vi skulle åka.
Men hon var så trött så att det var lika bra -så länge vi var där så somnade hon ju inte till ordentligt.
& det är fan i mig lika jobbigt nu när jag är hemma & tänker på hur illa det kunde ha gått för Cassandra -om hon inte hade ringt Hanna & hur illa detta kunde ha slutat om inte Amanda hade ringt 112 själv.
Men det jag inte fattar är ... Varför är dem så rädda för att säga att dem mår dåligt? Jag menar... Dem behöver ju inte förklara varför dem mår dåligt -utan det räcker att säga att man mår dåligt.
Ibland kan man faktiskt inte sätta ord för sina känslor. & kan man inte göra det som vuxen så hur svårt är inte det för ett barn?
Inte ens jag, som är då 43 (nåja.. 44 om 4 mån) kan göra det. Jag "bara mår dåligt"
Jag vet i varje fall att jag är rädd. Skraj, rädd som fan för att "nästa" gång blir definitivt den sista. Framför allt när jag vet hur dem har börjat.
Det blir mer & mer avancerat för varje gång...
Vet att jag kan INTE TÄNKA MIG en tillvaro utan alla mina fyra flickor. & inte utan barnbarnet.
Dem är ju allt för mig!
Men skulle någon av dem försvinna... Så försvinner jag ju också. Inte så att jag tar livet av mig, men en hel del av mig kommer ju att dö.
Och mår inte en mamma ( lr pappa) bra då mår ju inte barnen heller bra!
Dessutom förlorar ett syskon en syster lr bror under såna tragiska omständigheter så mår ju inte den bra heller... Då alla tar ju på sig skulden för det som har hänt!
Jag vill inte att det ska hända... Men samtidigt så vet jag att om inte dem får hjälp, då kommer det kanske att hända i alla fall. Och det vill ingen!
Det är den rädslan som får mig ur balans & får mig att må ruskigt dåligt!
Nä... Nu orkar jag inte skriva mer. Ögonen värker av både tröttheten & alla tårar.
Jag ska i varje fall kämpa för att mina älskade prinsessor ska må bra....
ÄLSKAR ER MEST AV ALLT MINA UNDERBARA KIDS:
IZABELLE; ZAMANTHA & ELVIRA, AMANDA & CASSANDRA.
DET ÄR NI SOM GÖR MIG HEL & MITT LIV VÄRT ATT LEVA!!!!M
