Som är så jobbig och gör så ont det kan göra i en mors hjärta och själ...
Hur ska man göra när ens barn mår så dåligt så att dem vill ta sitt liv?
Det är inte ens 14 dagar sen jag blev uppringd av ena dottern som berättade att lilla systern låg på intesiven. Då var kl 10 på måndag fm.
Idag blev jag uppringd av min blivande svärson som kom med det tragiska beskedet att nu var Mandas tur- hon har stoppat i sig massa piller och var på akuten.
Manda har fått en Borderline diagnos och fått olika mediciner mm. Vissa dagar mår hon super bra och vissa är det neråt. Men så är det ju för alla!
Det är bara det att sen hon träffade sin nuvarande pojkvän så har det verkligen strålat om henne av lycka!
Självklart börjar man tro att det är så verkligheten är för inga föräldrar vill ju att ens barn ska må dåligt!
Morgonens besked (strax innan 05:00 ) kom som en chock!
Även om jag har varit med om det så många gånger tidigare så tar man åt sig mer och mer för varje "nästa" gång sånt händer.
Hennes självskade beteende är som vardagsmat för både mig, pappan och systrarna - men absolut inget man vänjer sig vid och önskar inget mer att hon ska må så bra så att vi inte behöver tänka på det dagligen.
För det är det vi gör!
Jag är kanske inte den bästa mamma i världen -absolut ingen bullmamma. Likaså mina tidigare handlingar har påverkat alla kidsen -det tänker jag inte smita undan med.
Och även om jag inte är närvarande hela tiden -lite svårt när man är bor i Oslo, så har jag försökt att kunna hålla daglig kontakt med kidsen.
Har fått höra mycket skit av vissa i min omgivning om att jag har inte klippt navelsträngen även om ungarna är vuxna lr att jag har eget liv mm. Inga roliga kommentar för en mamma som har 4 barn varav 2 är destruktiva...
Det är svårt att förklara för dem som inte befinner sig i samma situation och som lever med rädslan och skräcken att det har hänt något och hoppar högt varje gång telefonen ringer.
Man är ju lika orolig för dem andra barnen också....
Hos oss -i våran familj alltså finns det inga "det händer inte mig/oss, för det händer alla andra".. Utan här vet vi att livet är skört och att det kan hända mycket ...
Så det med "navelsträngen" tycker jag är jävligt bisarrt och elakt att säga.
Det sjukaste är väl ändå att både den kvällen när Cazzie käkade upp Mandas piller & igår kväll så kom den där obehagliga och olustiga magkänslan -inget som man kan sätta ett namn på -utan nå´n slags oro.
Nu ligger hon på intensiven och både Putte och pappan är där.
Läget är ganska stabilt nu, så det har gått bra denna gången också. TACK GODE GUD FÖR DET!!!
Jag har Elvira hemma som är dessutom sjuk så jag åker dit senare när Zamantha har hämtat henne.
Annars så hade jag självklart varit där.
Nu ska jag ha mera kaffe... & ännu mera cigg.
Sitta vid fönstret och vänta på att det blir lite ljusare ute och vänta på att jag kan åka till min sessa som behöver sin mamma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar