& då menar jag verkligen det.
Önskar... Önskar att jag kunde vara lika tillgänglig till alla min 4 döttrar.
Men det är ju helt omöjligt!
Älskar alla fyra lika mycket -eller ja.. mest av allt. & så har jag ju fått barnbarn -som jag älskar på samma sätt som bara en mormor kan älska.
Dem 5 tjejer betyder mest för mig & jag skulle utan tvekan ge mitt liv för dem.
Som min mamma brukade säga förr i tiden... "Man har fem fingrar på en hand. & det spelar ingen roll vilket finger man gör sig illa i, för det gör lika ont oavsett"
Så självklart... Jag blir så ledsen & frustrerad & det gör så ont när någon av tjejerna råkar ut för obehag, är sjuk eller ja... minsta lilla motgång.
Då önskar jag att det var jag -så att kidsen skulle bli skonade från allt elände...
Jag har skrivit tidigare att 2 av mina döttrar har varit/är självdestruktiva. Den ena mår ganska bra idag -men då har hon fått både medicin och ja... vuxit till sig.
Den andra däremot vet verkligen inte vilken fot hon ska stå på. Vissa dagar är hon som den 17 åringen ska vara, vissa "är hon 22 " & vissa "5 år"...
Sen har det ju hänt saker i livet som splittrar en själv & får en undra vad i helvete man gör för ont för att saker händer?
I söndags kväll.. Så fick min lilla plutta en plötslig dödslängta & plockade i sig stora systers piller samt som hon drack alkohol.
Tur i oturen var väl att hon ringde sin kompis & att den var så pass vaken & klar i huvudet att hon ringde efter hjälp.
Tack underbara Hanna! Älskar dig för det du gjorde!!!!!
I lördags kväll fick jag ett sms av plutten då hon skrev att hon älskade mig mest av allt mm.. det var väl då som jag började ana något -det stämde inte riktigt för mig.
Sen hela söndagen på bussen var jag ja... inte lik mig själv. Likaså när jag väl kom fram .Det kändes konstigt på något sätt. Jag pratade med plutten runt 17 & då lät hon ja.. glad & uppåt på något sätt. Vi bestämde att hon skulle komma hem & fika direkt efter skolan på måndagen (igår alltså)
Så när Manda ringde mig igår runt 10 på fm så blev jag inte chockad. Det var som om jag hade känt på mig att något har hänt.
ja... Jag drog på mig kläder -jag vet fortfarande inte vad jag fick på mig & eftersom jag visste att det går ett tåg 10:37 så sprang jag dit.
Det var ruskigt många & långa minuter innan jag kom till E-ö. In på IVA -jag visste att hon låg där & när jag väl såg henne lyfta upp huvudet & hörde henne säga "hej mamma.. är du här?"... så kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna.
Det gick bra denna gången också. Som tur väl är...
Men just denna ovissheten... När går det åt helvete?.. Det är en äckligt jobbig känsla.
Dessutom så är allt sånt så j-a tabu. Men när ska vi verkligen få upp ögonen & inse att ungar mår så jävla taskigt så att dem har en sån j-a dödslängtan?
Självklart skyller jag min dotters självmordstankar på äcklet som våldtog henne veckan innan hon fyllde 13 år.
Samma vad det gäller hennes identitetskris...
Ärligt, så skulle jag gärna ta dem 10 åren för att dräpa äcklet. & alla andra äckel som förgriper sig på barn också för den delen.
Nackdelen är väl då att det är mina barn som blir drabbade ändå.
Folk tar ju inte reda på varför man sitter inne -det är bara just denna mamman/pappan sitter inne som är så kul att skvallra om.
Så ja... Jag skiter i att dräpa äcklet & kan alltid hoppas på att nå´n annan gör det för eller senare.
Ja.. Jag är hatisk. RUSKIGT HATISK just nu.
Ingen kan ge mig tillbaka det lilla lyckliga som vi hade innan den 12 juli 2006.
Sen så har vi detta j-a rättegången med ett annat äckel som skrev till henne på MSN. Paul Neurius från Lund.
Detta är väl också något som påverkar hennes psykiska hälsa och hennes tankar idag...
Hon vill INTE bli påmind om en sån sak 3 år senare. & då helt plötsligt ska det väckas åtal & allt får komma upp igen....
Stackars liten... Jag lider med henne. När ska hon få lugn & ro?
Men händer det att min lilla plutt gör något som ingen vill ska hända... Då släpper någon fan lös...
Som sagt var... Jag önskar att jag kunde dela på mig så jag var tillgänglig för alla mina döttrar lika mycket, lika ofta & framför allt när dem behöver mig!
Älskar er mest av allt mina prinsessor:
Izabelle, Zamantha, Amanda & Cassandra & självklart lilla Elvira !
Det är ni som gör livet värt att leva!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar